Dela

Isracing – en frusen värld av fart och spänning!

Isracing är verkligen en spektakulär motorsport som kombinerar fart och teknik – och med de respektingivande 28 mm långa dubben krävs det en stor dos mod och nerver av stål av förarna. Det är en sport som har fängslat både förare och publik i många decennier.

All about Bikes besökte Östersund en kall söndag i januari för att följa en deltävling i Allsvenskan i isracing. På plats fick vi chansen att träffa Annica Karlsson, en tjej med ett stort engagemang för en sport som verkligen är något utöver det vanliga.

Annica har kört isracing sedan 2004, men det var först för tre år sedan som hon tog licens och började tävla. ”Det var faktiskt en slump att jag kom med i SM” berättar hon. Av någon anledning var det ett lag som saknade en förare, och Annica ställde upp efter en viss övertalning. ”Sen gick det bara av farten, och innan jag visste ordet av var jag på väg till Holland för att köra Roelof Thijs Cup, en tävling som körs i samband med VM.

Isracing är en ursvensk motorsport som initierades i början av 1930-talet av Sveriges första speedwayproffs, Torsten Sjöberg. Genom att skruva långa stålnabbar i däcken på sin motorcykel kunde Hallstavikssonen lägga ned motorcykeln i kurvorna i stället för att sladda och introducerade den så kallade dykstilen som gjorde att isracing etablerades som en ny motorsport. Tävlingar arrangerades på Gärdet i Stockholm, och efter andra världskriget blev isracing oerhört populärt. 1948 slogs svenskt publikrekord med inte mindre än 16 541 åskådare på Stockholms stadion, på en vanlig svensk elittävling i isracing.

Under 1960-talet åkte svenska förare till Sovjetunionen och uppvisningsåkte. Ryssarna, som fortfarande använde korta nabbar på tvåtaktsmotorcyklar, blev utklassade av svenskarna. Sovjetiska motorcykelförbundet var snabba med att kopiera det svenska konceptet med långa dubb och fyrtaktsmotorer, och det dröjde inte länge förrän de var både ikapp och förbi svenskarna. I slutet på 1960-talet fick isracing VM-status där ryssarna dominerade. Numera körs isracing i flera av Europas länder där det finns isbanor.

Annica tävlar för sin hemmaklubb Strömsund, som också är den första banan hon körde isracing på. Sporten är för henne mer än bara ett sätt att hålla igång körningen året om. ”På somrarna kör jag vanlig motorcykel, men isracing är något jag gör på vintern för att kunna köra hoj året runt. Och sen är det ju så jäkla roligt!” säger hon med ett leende.

Som den enda kvinnan som aktivt tävlar inom sporten är Annica både bäst och sämst, enligt henne själv. ”Jag är bästa tjej i världen – men också sämsta, beroende på form,” skrattar hon, med en humoristisk glimt i ögat. Hon berättar samtidigt att hon faktiskt tävlat mot tjejer flera gånger. En tävling hon aldrig glömmer är när hon körde mot Elenor Dyvinger-Gjersvold, som tyvärr slutade köra och i stället blev en fantastisk lagledare för Strömsund.

”Efter första heatet, när vi kom in i depån, var bägge lika lyckliga och fulla av adrenalin efter ett så tight race att vi hoppade omkring, kramades och fnittrade som barn. Ingen av oss visste egentligen vem som vunnit, men vi visste att roligare än sådär blir det bara inte,” berättar Annica.

”Den matchen klassar jag fortfarande som en av de fem roligaste jag någonsin kört. Vi var så otroligt jämna, och jag tror inte att det gick ett enda varv utan att vi passerade varandra. Det var konstanta omkörningar och en kamp ända in över mållinjen i vartenda heat. Naturligtvis tog hon mig i sista avgörande och jag fick bli stolt tvåa.”
Elenor Dyvinger-Gjersvold är en av de två andra svenskorna förutom Annica som tävlat i isracing. Den andra är Helena Nordberg, i dag Christensen.

Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com
Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com
Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com
Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com
Strömsund. Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com
Östersund. Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com
Östersund. Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com
Foto: Roffe Lundstedt/ speedwayfoto.com

Men isracing är inte utan sina risker. Bara dagen innan vårt möte hade Annica kört omkull i ett heat och råkat köra över sig själv. ”Jag fick en närkontakt med dubbarna,” berättar hon och visar upp några färska märken som vittnar om sportens intensitet.
Trots utmaningarna är det tydligt att Annica älskar sporten och gemenskapen. Tävlingen i Östersund lockade både förare och publik som trotsade kylan för att njuta av isracing när den är som bäst – minusgrader, blå himmel och vindstilla. I tävlingen deltog femton förare, både från Sverige och våra grannländer.

Hur fungerar isracing

Motorcyklar

  • Motorerna är 500cc encylindriga fyrtaktsmotorer, främst från Jawa.
  • Enligt regelverket är endast tvåventilsmotorer tillåtna, vilket gör att de har lägre varvtal än speedwaymotorer.
  • Motorerna drivs med metanol, så i depån mellan heaten hålls motorcyklarna varma med skydd och värmare för att förhindra att oljan tjocknar. Metanol fungerar också bäst när den är kall vid tankning.
  • Man kan inte köpa en fabriksmonterad isracingmotorcykel. Förare köper ramen och motorn separat och monterar motorcykeln själva.

Däck och Dubbar

  • Dubbarna är 28 mm långa, med cirka 120 dubbar på framdäcket och 180 på bakdäcket.
  • Dubbarna är placerade från mitten till vänster sida av däcket för optimalt grepp i vänstersvängar.
  • Att montera dubbar, eller ”dubba”, är ett hantverk som förarna ofta gör själva.

Vikt

  • Den minsta tillåtna vikten för en isracingmotorcykel är 110 kg (exklusive bränsle).

Skillnader från Speedwaymotorcyklar

  • Isracingmotorcyklar har två växlar (den första används endast vid start), medan speedwaymotorcyklar saknar växlar och endast har en koppling.
  • Isracingmotorcyklar har bakfjädring och avancerade framgafflar för bättre hantering.
  • De saknar bromsar och har ingen fotpinne på vänster sida.
  • Isracingmotorcyklar bibehåller farten genom kurvorna, motsvarande en speedwaymotorcykels topphastighet på raksträckor.

Skyddsutrustning

  • Skinn- eller Kevlardräkter, ofta förstärkta med skottsäkert material.
  • Integralhjälmar.
  • Handskar med plastförstärkningar för att skydda mot dubbar.
  • Knäskydd: vänster knä har extra vaddering för att vila mot isen i kurvor.
  • Förstärkta stövlar, särskilt på vänster sida.
  • Deadman’s switch: en säkerhetslina fäst vid förarens högra handled som stänger av motorn vid en krasch.

Banan

  • Isbanor är mellan 230 och 400 meter långa och minst 11 meter breda på både raksträckor och i kurvor. Åskådare får endast vistas i väl skyddade områden.

Populära banor i Sverige

  • Örnsköldsvik
  • Strömsund
  • Östersund
  • Bollnäs
  • Gävle

Anna Haglund

Anna Haglund