Jag är fan ball!

Anna Johnsson kör motorcykel för att hon älskar att köra hoj, hon kör på storbana för att det är galet roligt och utvecklande. Det här är hennes berättelse om hur hon förvekligat och håller fast vid sin dröm!

”När jag övningskörde på körskolan tipsade min lärare om Tjejdagen på Falkenbergs motorbana och jag bestämde mig för att testa, trots nytaget körkort och noll erfarenhet av bana. Jag hade inte ens kört knix . Än idag vet jag inte vart jag fick modet ifrån, men tidigt en lördag i maj 2015 tog jag min motorcykel och körde de tio milen ner till Falkenberg från Göteborg – alldeles ensam. För allra första gången skulle jag, lilla osäkra och blyga jag, köra bana – på motorcykel. Det svindlade när jag snuddade vid tanken, så overkligt. Nervositeten gjorde mig alldeles yr och jag skakade i hela kroppen när jag kom fram till Falkenberg för att tanka innan jag kom till banan.

När jag stod där på bensinstationen dök det upp fler tjejer på motorcyklar. De såg ganska sammanbitna och nervösa ut. Så skönt, tänkte jag, jag är inte ensam. Jag andades även ut rejält när jag såg att en hel del faktiskt INTE hade skinnställ och sportmotorcyklar, vilket var min bild av hur det skulle se ut en dag som denna på en motorbana. Min rädsla hade varit att jag skulle vara den enda som var iklädd goretex kläder och körde en förnuftig BMW F650gs med toppbox. Tänk om jag skulle sticka ut och se annorlunda ut, det räcker ju liksom med att vara förvirrad och orolig, att inte veta saker och att vara totalt nybörjare.

Alla kursdagar, både på storbana och knix/gocartbana inleds med ett förarmöte där man går igenom upplägget för dagen, praktiska detaljer som vart toa finns, regler på banan och vad alla flaggor och tecken från instruktörerna betyder.

Tjejdagen, Falkenbergs motorbana: Efter en nervös och väldigt trevande första gång på storbana gick det till slut riktigt bra och jag kände att det här var något jag bara var tvungen att fortsätta med!

Vilken grej! Alla dessa motorcyklar körs av tjejer som ska ut på motorbanan för att lära sig mer om kurvtagning – coolt!

Kinnekulle, foto TeamX15.se: Jag blev aldrig riktigt kompis med Yamahan; trots att det är en smidig cykel som borde gett mig självförtroende gjorde en mig mest nervös.

Gelleråsen: Det var först när jag skaffade min Honda CBR 650f som lugnet och tryggheten kom i körningen. Nu vågade jag utmana mig själv mer och succesivt öka farten på banan samtidigt som landsvägskörningen blev väldigt mycket roligare.

Bilden som mötte mig när jag körde in i depån på Falkenbergs motorbana tidigt den där lördagsmorgonen kommer jag aldrig glömma! Så många tjejer. Så många motorcyklar. Är det ens på riktigt? Jag var helt överrumplad och överväldigad. Jag hade ingen aning om att det fanns så många tjejer som körde motorcykel! När jag tog mitt mc-kort trodde jag att jag skulle vara ganska ensam om att köra motorcykel på egen hand. När jag ser tillbaka på det idag så tycker jag att det var galet naivt att jag ens tänkte så, men jag visste ju inte. Då fanns inga tjejgrupper på Facebook eller konton på Instagram med tjejer som kör mc, faktum var att jag inte kände till en enda tjej som hade egen motorcykel, så den här världen var totalt ny för mig.

Instruktörerna kom snabbt fram till alla som anlände. De berättade, visade och förklarade allt inför dagen. Motorcykeln gicks igenom och man tejpade hastighetsmätare och backspeglar.

– Är du nervös, frågade instruktören som tog hand om min mc.
– Ja, svarade jag med darrande röst och var nära till tårarna, ja, jag tror faktiskt inte att jag vill vara med, jag kan inte sånt här, jag kommer vara sämst och det här är nog inte min grej. Jag är ju för feg.
– Ingen är någonsin sämst! Du har ju klarat ditt mc-kort, då är du aldrig sämst. Och hur kan du veta vad du tycker när du inte har testat? Prova att köra några varv på första passet, det går att avbryta om det känns helt fel, och sen får du åka hem. Deal?Det fanns ett lugn i den där instruktören, ett förtroende, en trygghet, och dessutom ett löfte om att jag inte skulle bli lämnad ensam på banan, så jag nickade till svar; okej då, jag testar väl då.

Om jag var nervös för min uppkörning, så var det absolut ingenting jämfört med hur det kändes innan jag kom ut på banan den där allra första gången! Trots noggrann genomgång i grupperna om hur allt skulle gå till och hur man skulle göra, så satt jag där på min motorcykel och kände mig fullständigt blank i skallen. Vad var det de hade sagt egentligen? Vad betydde alla flaggor och tecken som instruktören skulle kunna tänkas göra? Tänk om jag missar något? Hur ser banan ens ut? Hur fort ska jag köra? Måste jag köra fort? Tänk om jag gör bort mig och kör av och kanske ramlar? Frågorna snurrade men till slut bestämde jag mig för att det viktigaste ändå måste vara att absolut inte tappa bort instruktören! Följ bara efter och gör som instruktören gör.

När man började vifta med den gröna flaggan för att köra ut på banan ville jag hoppa av cykeln, kräkas och sen helt enkelt bara promenera tillbaka hem till Göteborg! Varför, varför, skulle jag ge mig på detta??

Jag höll mig tätt efter instruktören. Försökte se hur de andra körde och göra likadant. Det kändes inte så farligt faktiskt. Efter första varvet slappnade jag av lite och började andas. Efter andra varvet kände jag att jag hittade runt ganska bra och jag mindes t.o.m. hur instruktören hade kört i kurvorna. Resterande varv ökade självförtroendet och det kändes allt bättre. När passet var slut och målflaggan vajade på start/målrakan blev det väldigt dubbelt: åh nej redan över, samtidigt som: åh så skönt att det är över. Jag kände nämligen hur jag desperat behövde en paus för att få andas, men samtidigt så ville jag egentligen bara fortsätta köra.

Mitt leende kommer aldrig vara så stort som det var när jag rullade in i depån efter det passet. Jag gjorde det, jag klarade det! Jag kunde! Alla kunde! Ingen var sämst, alla var bra. Och dessutom var det ju sååååå kul! Lyckan och glädjen var faktiskt nästan lika stor och obeskrivlig som när jag körde hem från uppkörningen med godkänt resultat och skrattade och grät så snoret och sminket bara rann i hjälmen.

Instruktören frågade efter passet om jag fortfarande ville åka hem. Åka hem? Aldrig i livet! Nej, nej, jag ska köra mer! Jag fick en kram och ett stort varmt leende som sa ”det visste jag väl”. Jag tänker ofta på den där instruktören som var så klok, trygg och lugn, och jag är otroligt tacksam för att jag fick så fin pepp till att köra det där första passet. Hade jag åkt hem utan att testa så hade jag alltid fått undra hur det hade varit och förmodligen hade jag heller aldrig testat igen.

Under dagen, mellan passen, fick vi genomgångar i mindre grupper. Vi pratade om hur vi hade kört på banan, hur vi skulle tänka och hur man skulle ta olika kurvor korrekt, och hur vi skulle gjort i trafiken. Vi fick veta hur motorcykeln beter sig och hur man själv kan inverka både bra och dåligt på den. Vi uppmuntrades till att ställa vilka frågor som helst och inga frågor var dumma eller banala. Instruktörerna från SMC var, och är, otroligt kompetenta och pedagogiska. Det lyser verkligen igenom hur mycket de brinner för att få människor att bli bättre och säkrare mc-förare.

Kinnekulle, foto Stefan Thomson. En stor milstolpe var när jag och min älskade lillebror fick vår dröm uppfylld om att köra i samma grupp! För mig var det även första gången i snabb grupp, drömmar är verkligen till för att besannas!

Det går inte att sätta ord på hur stolta vi båda var den här dagen!

Glädjen och lyckan jag hade i kroppen när jag åkte hem från Falkenberg på eftermiddagen går inte beskriva. Det hade varit så kul att köra och jag hade för en gång skull passat in och varit en av de andra. Oavsett erfarenhet och bakgrund så hade alla haft en fantastisk dag och alla delade vi samma passion för att köra motorcykel.

Vännerna jag fick den dagen i Falkenberg för snart tio år sedan, har jag fortfarande kvar. Tänk om jag hade vetat att jag skulle få vänner för livet den dagen. Tänk om jag hade åkt hem och missat mitt livs bästa dag! Tänk om jag aldrig fått uppleva alla kommande ban-dagar på mc.

Så går åren och jag fortsätter alltså att gå kurser med SMC och jag går nu steg 4 om och om igen. Goretexstället byttes snart ut mot skinnställ, den förnuftiga men lite tråkiga BMW:n byttes först till en extremt pigg Yamaha MT09, som byttes till en snällare men ändå sportig liten Honda CBR 650f, som senare uppdaterades till en Honda CBR 650r.

Passionen för att köra på bana gör sig också påmind varenda gång jag anländer till en ban-dag och sakta rullar in i depån tidigt på morgonen. Där står alla dessa olika typer av människor med förväntansfulla och nervösa ansikten. Någon är ny och osäker, någon annan kan inte ens räkna vilken gång i ordningen man är där. Det är spänning och förväntan. Det är glädje över att det är fint väder eller illa dold besvikelse över att det regnar, och nästan alltid är det kallt. Där står alla motorcyklar uppradade, gamla som nya, stora som små. Och där, mitt ibland allt detta, finns jag och där står min lilla röda motorcykel ihop med de andra. Tänk att just jag får vara med. Fortfarande lite overkligt emellanåt, men så coolt och jag är så stolt över mig själv för att jag vågar och för att jag fortsätter.

Jag har genom åren blivit beroende av den skräckblandade förtjusningen jag har inför varenda kursdag på storbana. Den kittlande pirrande nervositeten innan jag kommit ut på dagens första pass, när jag sitter där på min motorcykel och väntar på att den gröna flaggan ska börja vifta, är samma känsla som jag hade på Falkenbergs motorbana för nästan tio år sedan; att vilja strunta i allt och bara åka hem. Den verkar aldrig gå över men numera vill jag absolut inte vara utan den för den ingår, jag är van vid den och om den inte skulle vara där en dag så skulle jag nog bli orolig på riktigt. Det är ju liksom just DEN känslan som är så underbar att vinna över! Att ge upp har nämligen aldrig någonsin varit ett alternativ.”